Recension av Dödsdömd

Originaltitel: Life after death

Författare: Damien Echols

Antal sidor: 369

Goodreads beskrivning

Som 18-åring dömdes Damien Echols till döden för sadistiska sexmord på tre åttaåriga pojkar. Han och vännerna Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr blev West Memphis Three: fattiga ungdomar som utpekades som satanistiska ritualmördare, trots bristande bevis. Efter en lång kampanj släpptes de fria. Det här är Damien Echols historia.

Delstatens åtal byggde enbart på ett framtvingat erkännande från Misskelley och, skulle det senare visa sig, fabricerad bevisning. Vittnesbörd om Echols demoniska personlighet och det faktum att de gillade Metallica beseglade de åtalades öden: Baldwin och Misskelley fick båda livstidsstraff och Echols utpekades som satanistisk ritualmördare och dömdes till döden. Men rättsfallet blev snabbt omdiskuterat och domarna ansågs tvivelaktiga. Det hela kom att skildras i den uppmärksammade dokumentärfilmen Paradise Lost 1996. Dokumentären väckte stort internationellt intresse och resulterade i en kampanj för ett frikännande av West Memphis Three. Johnny Depp, Eddie Vedder, Henry Rollins och Peter Jackson är några av de mest kända som deltog i kampanjen. Tack vare deras insatser, särskilt från Echols fru, Lorri, som han träffade under fängelsetiden, frikändes alla tre i augusti 2011 genom en så kallad plea bargain, där de tog på sig morden mot att släppas fria efter den strafftid de dittills avtjänat. Ett par av de svenskar som engagerat sig för West Memphis Three är Fredrik Strage och Ika Johannesson.

Mina åsikter

Det är rent utsagt skrämmande att läsa Echols självbiografi, att verkligen få en insyn i hur korrupta poliser, fängelsevakter, domare m.m kan vara. Echols återberättar sitt liv innan fängelsedomen såväl som livet i fängelse, vilket ger läsaren en inblick hur hela händelseförloppet såg ut. Boken är intressant och man känner verkligen med de inblandade, men en konstant återanvändning av ordet magickal gör att jag fastnar lite granna i historien, men jag kämpar mig tappert vidare. Boken är helt klart bra och spännande och man vet ju redan från början om att Echols kommer att dömas för brottet samt att han kommer bli utsläppt efter flertalet år i fängelse. Men boken håller i huvudsak kvar mitt intresse och jag finner det ytterst intressant att det i slutet av boken har lagts in en såkallad epilog där man får läsa om allt som gjorts fel när det kommer till hur utredningen om Echols och hans vänner gick till, samt hur själva rättegången genomfördes. I det stora hela så känns det verkligen som om att man fick lära känna alla människor som fanns med i Echols liv, de som fanns med innan fängelsedomen, de som fanns med under och de som fanns kvar efter dess att han kommit ut. Jag upplever dock att han uttryckte sig väldigt negativt om vissa personer i sitt liv, men att de personer som faktiskt framstår som stöttande och de som brydde sig om Echols  inte alltid verkar få den igenkännelse och uppskattning som jag upplever att de kanske borde ha förtjänat.

Mitt betyg

Jag ger boken 3/5 stjärnor då boken stundtals kändes något utdragen då man fick läsa Echols dagboksanteckningar som kunde vara något osammanhängande och som egentligen inte gav så stor klarhet i vad som egentligen hände i fängelset, utan att de mer handlade om saker som han tänkte på under sin tid som instängd, tankar som jag inte alltid kände tillförde något till själva boken.