Recension av Paradisoffer

Författare: Kristina Ohlsson

Serie: Fredrika Bergman, bok 4 av 5

Antal sidor: 403

Goodreads beskrivning
En fullsatt Boeing 747 lyfter från Stockholm och flyger mot New York. Kort efter start hittas ett hotbrev på en av flygplanets toaletter. Krav riktas mot både den svenska och amerikanska regeringen, om de inte infrias kommer planet att sprängas. Ett av kraven från kaparna är att regeringen ska ompröva sitt beslut att utvisa en man som Säpo bedömt vara en säkerhetsrisk. Regeringen ställs inför valet att rädda livet på de fyrahundra passagerare som hålls gisslan på tiotusen meters höjd eller att fullfölja utvisningen.

Mina åsikter

De tidigare böckerna i serien om Fredrika Bergman har jag fullkomligen älskat, men det känns som om Ohlsson missade något i just den här boken. Hela boken utspelar sig i princip på ca 2-3 dagar. Det känns under längre perioder som om att polisernas och Säpos utredning bara står och stampar på samma ställe hela tiden, sedan lyckas de komma fram till en väldans massa långsökta saker, som är så långsökta så att man nästan inte ens fattar hur de kunde ha kommit fram till något alls utifrån de bevis de faktiskt har. Boken kunde stundtals vara spännande och något fängslande, men för det mesta gick jag bara och väntade på att något skulle hända. Bokens gärningsman kändes det som om hen bara blivit utnämnd till i brist på bättre alternativ. Jag gillar själva idén med en handling som utspelar sig på ett kapat plan, men Ohlsson lyckades inte riktigt leva upp till dem möjligheterna som jag ansåg fanns i en sådan handling.

Mitt betyg

Jag föredrar det otvingade sätt Ohlsson skrev sina föregående böcker på. Den här boken får därför 3 av 5 stjärnor, då man ändå stundtals för se den deckardrottning man ändå vet att Ohlsson har gått och blivit.