Recension av Mios Blues

Författare: Kristina Ohlsson

Antal sidor: 390

Serie: Martin Benner, bok 2 av 2

Goodreads beskrivning

Var är Mio?
Vad hände egentligen på Mios dagis den där sista dagen? Mot sin vilja har Martin Benner dragits in i jakten på den försvunne fyraåringen. Så länge barnet är borta, kommer inte den hänsynslösa maffiaorganisationen att lämna honom i fred. Desperat följer Martin upp de få spår som finns.

Men Mios försvinnande är inte Martins enda problem. Han måste också bringa klarhet i vem som försöker sätta dit honom för mord som han inte begått. Han blir allt mer paranoid för var dag som går. Vem kan följa honom så nära utan att själv bli synlig?

Jakten på sanningen ställer honom inför ett ohyggligt dilemma: Kan han rädda både Mio och sig själv? Eller krävs ytterligare offer för att Martin Benner ska få ro?
Mios blues tar vid där den dramatiska thriller Lotus blues slutade.

Mina åsikter

Kristina Ohlsson är precis som vanligt en mästare på att skriva böcker. Men den här boken håller inte riktigt samma höga nivå som den första boken (Lotus Blues) i samma serie gjorde. Man sitter naturligtvis på helspänn hela boken igenom eftersom att man så gärna vill veta vad det är som skall hända och om Benner faktiskt lyckas hitta den försvunne Mio. Men Benner framstår i vissa fall som riktigt trögtänkt och något som det tog mig 2 minuter att komma fram till utifrån den faktan man fått kunde istället ta honom flera kapitel att klura fram. Saker som i vissa fall var riktigt uppenbara. Sådant stör mig extremt mycket. Men det var ändå en del saker i boken som förvånade mig, saker som jag inte på något sätt hade kunnat förutse innan, så det var ändå bra jobbat av Ohlsson om ni frågar mig. Det händer inte lika mycket saker i den här boken som i den föregående men tack vare Ohlssons makalöst bra skrivande så håller boken hela vägen igenom ändå. Hon har verkligen det där lilla extra som gör att man läser sida efter sida långt efter dess att man egentligen borde ha gått och lagt sig.

Mitt betyg

Jag tycker att Benner hade kunnat vara lite mer snabbtänkt och eftersom att det faktiskt inte händer jättemycket i den här boken så slutar betyget på en svag 4 av 5 stjärnor. Det är Ohlssons övertygande och mycket bra skrivande som gör så att betyget ändå hamnar på en fyra, även om den var svag.

Recension av Offer utan ansikte

Författare: Stefan Ahnhem

Antal sidor: 590

Serie: Fabian Risk, bok 1 av 2

Goodreads beskrivning

En träslöjdslärare hittas brutalt mördad i sin slöjdsal. Bredvid kroppen har mördaren placerat ett klassfoto från början av 1980-talet, med mordoffrets ansikte överkryssat.
Fabian Risk återvänder med sin familj till hemstaden Helsingborg efter att i många år ha varit verksam vid Stockholmspolisen. Knappt hinner de anlända till det nya huset förrän han blir inkallad att bistå i utredningen av mordfallet. Offret är en av hans gamla klasskamrater och snart står det klart att mördaren följer en minutiöst utarbetad plan, som långt ifrån är slutförd.
Fabian dras djupare och djupare ned i utredningen, som väcker minnen av förträngda tonårsförälskelser och brutal mobbning under skoltiden. Minnen han är allt annat än stolt över. Snart är han insnärjd i ett fall där inget riktigt är vad det tycks vara. Där jakten på en undanglidande mördare driver Fabian att ta allt större risker för att komma framåt i utredningen. Risker som får ödesdigra konsekvenser för både honom själv och hans omgivning.

Mina åsikter

Den här boken har jag gått förbi så många gånger i mina turer genom en bokaffär, jag har alltid funnit framsidan mycket tilltalande på ett sådant sätt att den verkar spännande. Och slutligen tog jag mig tiden att faktiskt läsa på baksidan vad det var den handlade om och jag föll direkt och var naturligtvis tvungen att köpa den. Det här är en bok med ett väldigt spännande fall med många vändningar och oförutsägbara komplikationer. Ahnhem har verkligen lyckats beskriva karaktärerna och miljön boken på ett sådant sätt att det känns som om att man själv är med i boken. Det enda som man egentligen kan klaga på är väl egentligen att det här faktiskt är en kriminalare på 590 sidor, det känns lite för långt, som om Ahnhem ansträngt sig för att dra ut på boken och därmed senarelägga slutet av den. Samt att huvudkaraktären Fabian Risk ibland framstår som riktigt segtänkt och det är sånt som jag verkligen kan störa mig på. Men i övrig var det här en mycket bra bok, tror nog aldrig att jag har läst en bok med så många mord i, både på gott och ont. Men jag tycker definitivt att det är värt att läsa den och jag ser fram emot att läsa bok nummer två som heter Den nionde graven.

Mitt betyg

P.g.a det som jag skrev ovan så hamnar betyget på en svag 4 av 5 stjärnor.

Recension av Flickan i källaren: berättelsen om Natascha Kampusch

Författare: Allan Hall och Michael Leidig

Antal sidor: 201

Originaltitel: Girl in the Cellar: The Natascha Kampusch Story

En översättning av Goodreads beskrivning

Österrike, 2 mars 1998 när hon var på väg till skolan blev Natascha Kampusch, 10 år kidnappad av Wolfgang Priklopil. Mer än 8 år senare den 23 augusti 2006 flydde hon från en källare under ett till synes vanligt förortshem. Hur överlevde hon? Vilken typ av kvinna hade hon blivit? Vilken typ av man var hennes kidnappare- och vilka krav hade han ställt på henne?

Mina åsikter

NärNatascha rymde var jag 11 år gammal, vilket innebär att jag lite

svagt kommer ihåg just rymningen. Detta ledde då nu flera år

senare till att jag ville läsa den här boken när jag såg den stå

i morsans bokhylla. Det här är ett mycket intressant med hemskt

fall att läsa om, men jag känner i ärlighetens namn att man missar

väldigt mycket när man läser den här boken. Då den här boken

gavs ut strax efter dess att Natascha lyckades rymma så känns detta

som en smått framstressad arbete. De ville helt enkelt vara först

med att släppa en bok om fallet som var känt över hela världen.

Författarna hade egentligen inte mycket alls att gå på. De hade

intervjuat en del människor som kände Priklopil och Natascha och

bett dem beskriva hur de var som personer. Men eftersom att Priklopil

tog livet av sig när Natascha rymt och eftersom att Natascha inte

ville bli intervjuad så har de ju därmed missat en stor del utav

berättelsen. Det enda material som de har med som kommer ifrån

Natascha är några intervjuer hon gjorde i början när hon precis

blivit fri och ett brev som hon lämnade ut till tidningarna.

Författarna har därför en himla massa hypoteser om vad som hände

utifrån uttalanden från psykologer och så vidare men de har inget

konkret att komma med, vilket lämnar boken utan substans. De drar en

massa kopplingar till andra fall som för det första inte har något

med saken att göra och som för det andra inte påminner speciellt

mycket om Nataschas fall. Så vad jag försöker säga är alltså

att sådana här böcker skall man helst läsa som självbiografier,

det vill säga att offret själv skal berätta om vad som hänt, för

annars så lägger du bara ner tid i onödan då du ändå inte får

reda på speciellt mycket.

Mitt betyg

Boken får 2 stjärnor av 5 då mycket av innehållet baserades på gissningslekar.