Recension av A Monster calls

Författare: Patrick Ness, med inspiration av Siobhan Dowd.
Antal sidor: 126
Finns hos: Bokus / Adlibris

Adlibris beskrivning
Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte det monster Conor väntat sig monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen.

Mina åsikter
Innan jag började läsa den här boken så hade jag hört en väldans massa bra saker om den. Så jag hade rätt höga förväntningar på den. Till en början måste jag erkänna att jag inte riktigt kom in i berättelsen och jag hade lite svårt att ta till mig karaktärerna. Men när det var ca 40 sidor kvar, åh alla känslor! Jag blev verkligen totalt knockad av den känslostorm man helt plötsligt befann sig i, jag började seriöst att lite smått gråta på allmän plats när jag läste boken. Vilket nog aldrig hänt tidigare (möjligtvis någon gång innan). Så de sista sidorna var helt klart mer än godkända. Jag tror att anledningen till att den här berättelsen verkligen hittade hem hos mig på det sättet var för att den var lite väl nära hem, vilket gjorde det väldigt känslosamt för mig. Berättelsen är skrivet på ett sätt som verkligen griper tag i läsaren och vi får ta del av olika berättelser som monstret berättar för Conor, berättelser som förklarar för oss att allting inte är så himla svart på vitt utan att det ibland kan se väldigt grått ut. Det vill säga att vi människor fungerar som så att vi kan vilja flera olika saker samtidigt även om alla dessa känslor berör samma fråga. Den här boken delger ett väldigt viktigt koncept och en viktig frågeställning som man ibland bara måste acceptera. En helt klart läsvärd bok för en variation av åldrar.

Mitt betyg
Boken får 4 av 5 stjärnor.